Iska och frustration... Med ett grubbleri!

Återkommande i mitt än så länge unga liv så kommer jag in i perioder då jag helt "plötsligt" börjar må riktigt dåligt...  Av tillsynes ingen särskild anledning alls...

Jag, vi, de flesta människor analyserar... vi vill förstå VARFÖR?! 

Det har varit min fråga i många år... Hur kan jag "bara" börja må dåligt utan anledning?!

De jag ventilerat det här med och som känner igen sig i tankar, situationer och upplevelserna är ofta de som har fått någon diagnos... så som ADHD, ADD, manodepressiv eller biopolär... (som nu mera har andra namn som jag inte mins).

Om en diagnos är svaret på VARFÖR?
Så blir min fråga... vill jag veta? 

Tjärnar jag på att veta? 

Blir det bättre av att veta? 

Någonting säger att... "jag har ju ändå tagit mig hit utan att veta" och "jag kan ju omöjlig vara SÅ sjuk att jag kommer att få någon speciell hjälp så som medicin" 

SÅ vad är då syftet?? 

Jag ser inget med det.... 

Det var bakgrunden till mitt inlägg

Jag har alltså mått dåligt i ett antal dagar.. 

Varit arg på omvärlden och grubblat och funderat! 

Varit arg på ALLA faktiskt! Alla som jag kan hitta fel på... och ärligt så är det inte svårt att hitta fel! 

Jeff fick sig sin del av arga tankar, Terbe fick sina med många flera... tar upp dem eftersom de är mina närmaste och de jag vanligtvis inte går runt och är arg på =P 

Dock måste jag klappa mig på axeln för att jag tagit mig till skolan den här veckan... med huvudvärk och lagom mycket socialfobi (som är en del av att må dåligt för mig)... 

Socialfobi... det får jag egentligen inte för att jag är rädd för folk utan för att jag alltid måste går runt och vara "stark" (min egen uppfattning) och jag skulle skämmas för resten av livet om jag bröt ihop i skolan eller spontant började grina för att någon in höll med mig eftersom när jag mår dåligt skulle ta det som ett påhopp! 

Ja såå det känns läskigt! Men jag HAR iaf tagit mig till skolan och inte brutit ihop eller börjat grina inför någon! 

Trots att jag tycker att det här är JÄTTE bra av mig så borde jag nog jobba, hårdare än jag gör, på att visa mera känslor inför folk! Lite trasig! Ingen är svag som gråter! Personligen tycker jag att det är fantastiskt modigt att våga lämna ut sig själv så!

Så i grund och botten handlar det om att jag är en rädd liten flicka som inte vågar öppna mig för människor! 

Vilken insikt right? =P 

Idag är det bättre... annars hade jag antagligen inte skrivit =) 

Jag behövde bara skriva av mig lite! Kanske borde ta upp lite av de saker som stört mig... vet inte hur viktiga de är egentligen men eftersom att de bubblar upp någonstans i från så kanske de är av någon betydelse?

Spontan tanke som jag grubblat en del på är gällande dessa bilder som folk lägger upp... att de skulle kunna döda för sina barn och att de skulle döda någon om de rör deras barn... 

1. förhoppningsvis kommer ingen att röra ditt barn?? (så hör procent är det väl inte på barnmisshandel och pedofili UTANFÖR hemmet?) 

2. Låt oss säga att du har 2 barn och det ena blir dödat av någon (hemska tanke) och du som förälder då blir galen och mördar denne person... betyder det inte då att du väljer ditt ena barn före det andra??? Eftersom detta kommer men en näst in till garanti sätta dig i fängelset vilket gör att du får lämna det andra barnet. 

3. Barnet blir skadar av någon... tror inte du som mamma eller pappa ett barnet BEHÖVER dig mer än vad barnet behöver HÄMND? Handlar inte hämnden då bara om ilska och hat?! Jag skulle nog tro att ditt barn behöver extra mycket kärlek och omtanke i det läget!! Ta hand om sitt sårade barn och de till att det mår bra i första hand!! 

4. I de flesta fallen så tror jag att det mest handlar om att föräldrar vill uttrycka att de älskar sina barn...
Men HELT ÄRLIGT?? Vilken hemsk värld vi lever i om kärlek måste bevisas i våld! Om du kan skada någon för min skull då älskar du mig?!!? What?? 

Detta är bara något jag funderat på.. men det blir mer och mer vridet ju mer man tänker på det... Så antagligen så är det lika bra att göra som de som delar dessa... de tänkte inte SÅÅÅ här långt utan ville nog bara visa att de älskar sina barn! Men vad vet jag? jag har inga barn! När jag får det så kanske jag också blir mordlysten och måste brösta upp mig och hota folk? =P 

Visa kärlek genom att FINNAS där för ditt/dina barn! Alltid! Ge dem regler och riktlinjer att stötta sig på så de blir trygga i det sociala livet! Ge dem bra mat och massor av ovillkorlig kärlek!
Detta skriver jag ju så klart inte som mamma-extert utan från någon som har barnet kvar i sig!
Vad skulle du viljat ha som barn? 

Vad vill du ha nu i din tillvaro? 

Var rädda om er!