Iska och frustration... Med ett grubbleri!

Återkommande i mitt än så länge unga liv så kommer jag in i perioder då jag helt "plötsligt" börjar må riktigt dåligt...  Av tillsynes ingen särskild anledning alls...

Jag, vi, de flesta människor analyserar... vi vill förstå VARFÖR?! 

Det har varit min fråga i många år... Hur kan jag "bara" börja må dåligt utan anledning?!

De jag ventilerat det här med och som känner igen sig i tankar, situationer och upplevelserna är ofta de som har fått någon diagnos... så som ADHD, ADD, manodepressiv eller biopolär... (som nu mera har andra namn som jag inte mins).

Om en diagnos är svaret på VARFÖR?
Så blir min fråga... vill jag veta? 

Tjärnar jag på att veta? 

Blir det bättre av att veta? 

Någonting säger att... "jag har ju ändå tagit mig hit utan att veta" och "jag kan ju omöjlig vara SÅ sjuk att jag kommer att få någon speciell hjälp så som medicin" 

SÅ vad är då syftet?? 

Jag ser inget med det.... 

Det var bakgrunden till mitt inlägg

Jag har alltså mått dåligt i ett antal dagar.. 

Varit arg på omvärlden och grubblat och funderat! 

Varit arg på ALLA faktiskt! Alla som jag kan hitta fel på... och ärligt så är det inte svårt att hitta fel! 

Jeff fick sig sin del av arga tankar, Terbe fick sina med många flera... tar upp dem eftersom de är mina närmaste och de jag vanligtvis inte går runt och är arg på =P 

Dock måste jag klappa mig på axeln för att jag tagit mig till skolan den här veckan... med huvudvärk och lagom mycket socialfobi (som är en del av att må dåligt för mig)... 

Socialfobi... det får jag egentligen inte för att jag är rädd för folk utan för att jag alltid måste går runt och vara "stark" (min egen uppfattning) och jag skulle skämmas för resten av livet om jag bröt ihop i skolan eller spontant började grina för att någon in höll med mig eftersom när jag mår dåligt skulle ta det som ett påhopp! 

Ja såå det känns läskigt! Men jag HAR iaf tagit mig till skolan och inte brutit ihop eller börjat grina inför någon! 

Trots att jag tycker att det här är JÄTTE bra av mig så borde jag nog jobba, hårdare än jag gör, på att visa mera känslor inför folk! Lite trasig! Ingen är svag som gråter! Personligen tycker jag att det är fantastiskt modigt att våga lämna ut sig själv så!

Så i grund och botten handlar det om att jag är en rädd liten flicka som inte vågar öppna mig för människor! 

Vilken insikt right? =P 

Idag är det bättre... annars hade jag antagligen inte skrivit =) 

Jag behövde bara skriva av mig lite! Kanske borde ta upp lite av de saker som stört mig... vet inte hur viktiga de är egentligen men eftersom att de bubblar upp någonstans i från så kanske de är av någon betydelse?

Spontan tanke som jag grubblat en del på är gällande dessa bilder som folk lägger upp... att de skulle kunna döda för sina barn och att de skulle döda någon om de rör deras barn... 

1. förhoppningsvis kommer ingen att röra ditt barn?? (så hör procent är det väl inte på barnmisshandel och pedofili UTANFÖR hemmet?) 

2. Låt oss säga att du har 2 barn och det ena blir dödat av någon (hemska tanke) och du som förälder då blir galen och mördar denne person... betyder det inte då att du väljer ditt ena barn före det andra??? Eftersom detta kommer men en näst in till garanti sätta dig i fängelset vilket gör att du får lämna det andra barnet. 

3. Barnet blir skadar av någon... tror inte du som mamma eller pappa ett barnet BEHÖVER dig mer än vad barnet behöver HÄMND? Handlar inte hämnden då bara om ilska och hat?! Jag skulle nog tro att ditt barn behöver extra mycket kärlek och omtanke i det läget!! Ta hand om sitt sårade barn och de till att det mår bra i första hand!! 

4. I de flesta fallen så tror jag att det mest handlar om att föräldrar vill uttrycka att de älskar sina barn...
Men HELT ÄRLIGT?? Vilken hemsk värld vi lever i om kärlek måste bevisas i våld! Om du kan skada någon för min skull då älskar du mig?!!? What?? 

Detta är bara något jag funderat på.. men det blir mer och mer vridet ju mer man tänker på det... Så antagligen så är det lika bra att göra som de som delar dessa... de tänkte inte SÅÅÅ här långt utan ville nog bara visa att de älskar sina barn! Men vad vet jag? jag har inga barn! När jag får det så kanske jag också blir mordlysten och måste brösta upp mig och hota folk? =P 

Visa kärlek genom att FINNAS där för ditt/dina barn! Alltid! Ge dem regler och riktlinjer att stötta sig på så de blir trygga i det sociala livet! Ge dem bra mat och massor av ovillkorlig kärlek!
Detta skriver jag ju så klart inte som mamma-extert utan från någon som har barnet kvar i sig!
Vad skulle du viljat ha som barn? 

Vad vill du ha nu i din tillvaro? 

Var rädda om er!  

Bättre tid och bättre liv...

Löften till oss själva är ofta lättare att bryta än löften till andra...

Jag vill så mycket många gånger... Ena dagen är jag så otroligt taggad att träna, äta bra (avstå från onyttigheter), göra schema för plugg tid, vilo tid... med mera...

Sen så kommer det dagar då pressen på en själv, att vara "bäst" blir för mycket... det blir snarare överväldigande och allt blir skit...

Jag har ofta svårt att göra flera saker bra samtidigt, det är mitt dilemma.
Om jag jobbar så fokuserar jag på det, går upp i och in i det med full fokus och allt runt om bleknar lite.
Om jag pluggar gäller detsamma...
Om jag vill ändra kost... full fokus..

Ja vad det än handlar om. Så när jag väl vaknar upp ur mitt fokus och inser att FAN jag har missat det eller det så mår jag ju dåligt över att jag försummat andra saker....

Så vad är viktigast?
Jobb  * Plugg  * Mat  (HÄLSA) Träning  * Sova  * Vänner(socialt liv)

Resonemangen runt dessa går olika beroende på vilket sällskap vi är i... det är vad jag har märkt.
De äldre prioriterar arbetet... Vilket jag märker när jag  pratar med mina föräldrar bland annat =P

Träning är en av de saker som läggs fram som otroligt viktigt i dagsläget eftersom det är bra för typ ALLT!
Men både träning och mat är ju direkt kopplade till HÄLSAN..

Hur ofta har vi inte fått höra saker som:
Det viktigaste är ju att man har hälsan i behåll...
Det kan inte sättas ett pris på hälsa...
Om du inte har hälsan så kan du inte vara ditt bästa i andra situationer heller...

Men... hälsa är en sådant ENORMT begrepp. Utan ett socialt liv så blir du ensam, och ensam är inte stark och då har du heller inte den psykiska hälsan.
Mat och träning = fysisk hälsa och sova hör till här.

Dock skulle jag inte må bra av att åsidosätta skolan heller... det skulle gnaga i mig och ge en dålog smak i munnen.

Detsamma gäller nästan jobbet (dock så går skolan före) men det är aldrig kul att tacka nej till jobb.
Då känner jag mig lite dålig.. typ "ja, jag fixar inte allt ihop"
Det gör väl ingen... fixar ALLT alltså... Men vem vill inte vara BÄST och göra allt på en gång och vara någon övermänniska??

Och YES där h ar vi den RAKA vägen till utbrändhet! GRATTIS!

Nyckeln är att kunna säga NEJ tack! Jag kan inte göra allt.
Trots att det svider i mitt ego! =P hahah jag vill klara allt. Men det kommer inte sluta bra!


Nu FOKUS! I väg på jobb nu! Sen blir det till att läsa vetenskapliga artiklar super noga!

Och i helgen blir det kärlek och umgås med vänner =)

Var rädda om er och glöm inte att säga nej! Och för guds skull be om hjälp om det krisar!! Alla gillar någon som sliter och är duktig!! MEN en dag när du ligger utmattad i diket så kommer folk att peta på dig med skospetsen och säga... "nämen OJ, den där pallade inte trycket"

SÅ Ingen bryr sig efter att du bränd ut dig ÄVEN om du VAR BÄST när du arbetade som en galning!!


SÅ.. Snälla ta hand om DIG och dina nära ;)

Insanity

Nu var det ett tag sen igen sen jag skrev... Anledning?
Ja... för att alla tankar, grubblerier och funderingar jag har haft är sådana som inte bör delas med folk =P
Haha näe men de har varit lite för utelämnande för att det ska kännas bra att skriva om. 

Einstein menar att "galenskap" är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra resultat än sist.

16 år gammal så valde jag gymnasieskola: nummer 1, frisörgymnasium i Gävle, 2 Textila tekniker, Gävle 3. Bild och form, Sandviken.

Först kom jag in på bild och form eftersom frisör var det tokmånga som ville gå på den tiden vilket gjorde att intagningspoängen var skyhöga.

Efter en vecka på bild och form så kom jag in på textila tekniker... Efter en vecka så har jag funnit vänner, en plats i klassen och trivs riktigt bra!
Ringer min nyfunna vän och frågar hur jag ska göra! Hon blir så klart lite ställd eftersom hon vill att jag ska gå med henne men samtidigt så vill hon inte be mig göra det här valet för henne.

Efter att jag funderat ett tag så väljer jag bild och form och bli kvar i Sandviken. Inga mer funderingar på det, jag har ju fått en nya bästa vän och de sägs ju att de vänner vi finner i gymnasiet stannar för resten av livet.

Efter gymnasiets slut så umgås vi inte särskilt mycket längre... och vi har inte samma värderingar i livet. Vi glider i från varandra.

Motvilligt smyger sig tanken in... OM... vad hade hänt OM jag valt annorlunda? 

Gjorde jag ett så har stort beslut på grund av en människa som inte ens är en del av mitt liv i dag? 

Idag ångrar jag så klart inget.. eftersom de andra vänner jag mötte på estetiska programmet är fortfarande mina närmaste vänner! Som Terbe och Mia. Hade jag inte mött dem hade jag inte haft 2 fantastiska guddöttrar och allt fantastiskt som hänt på grund av att jag har dessa människor i mitt liv =) 

Men... det som hängt sig kvar är dock, trots positivt utfall, är att:
Välj dina livsval efter vad DU faktiskt vill så slipper du fundera OM... 

Så... på Högskolan så delades klassen i två grupper, pedagogik och folkhälsovetenskap.... 

Och jag skojar inte när jag säger att ALLA som jag umgåtts med under 2 års tid valde pedagogik! 

Och hade jag inte gjort det där valet, 16 år gammal, bild och form för en vän i stället för det jag verkligen ville så hade jag nog val pedagogik förra året... 25 år gammal i stället. 

Nu ville jag verkligen läsa folkhälsovetenskap trots att pedagogik är jätte kul också. 

Så kontentan.. jag antar att jag inte är galen enligt Einstein =P 

Nu vet jag skillnaden. 

Men... jag vet också att jag gjorde rätt val mer än någonsin! 

Det har aldrig varit jobbigare att åka till skolan än nu.. när jag inte åker och möter vänner och gruppen så som jag gjort tidigare. 

Alltså de jag går med nu är också kanon bra folk! Jätte trevliga och öppna så skulle inte ha några problem att tränga mig på i deras grupper men det är bara inte detsamma. 

Tidigare visste jag liksom när jag åkte till skolan vem som väntade in mig och vilka jag skulle käka lunch med. 

Socialt stöd som jag studerar mycket om är otroligt viktigt. Bara att ha vänner runt sig puttar en den där lilla extra biten. Orkar lite mer, gör en lite bättre. 

Just nu är jag mest lat och förslappad känner jag! 

SÅ den enda fråga som återstår nu är... jag har gjort 2 olika val i samma situation och fått olika utfall. Dock så är jag inte säker på att de första valet som skulle kunna ses som ett misstag, verkligen är ett misstag?? 

NOG med grubblerier om det där nu ;) Dagens låt ^^ 

Va rädd om er!